När vi la loss i Långedrag måndagen den 29 juni var det västliga vindar omkring 5-15 knop. Under natten till tisdagen den 30 juni tilltog vinden och vi sökte oss upp längs norska kusten för att få sjö-lä. Vinden var relativt kraftig under hela vår resa längs med Sörlandet och vi tjänade en hel del på att ligga nära den norska kusten, dels på grund av mindre sjö och dels på grund av strömmen som går i västlig riktning. När vågorna blev för höga slog vi in mot kusten och vi hade tidvis fin skärgårdssegling. Utmed södra västlandet hade vi fantastisk undanvindssegling under onsdagen den 1 juli och vi körde gennaker under en hel dag. Fram på kvällen tilltog vinden från syd till närmare 25 knop och vi revade gennakern och körde för sprirad fock resten av dygnet. Efter Bergen gick vi in nära kusten och hade en högsommardag i skärgården torsdagen den 2 juli. På kvällen gick vi ut strax söder om Stattlandet. Stattlandet är beryktat för den krabba sjön som byggs upp här på grund av det grundområdet kring detsamma. Långt från kusten märktes inte den besvärliga sjön av men ju närmare vi kom kusten, desto besvärligare sjö blev det. Efter Stattlandet gick vi in i Ålesund där vi la till kl. 06.00 på fredagsmorgonen den 3 juli. På lördagen den 4 juli fortsatte vi norr över mot Kristiansund som vi nådde på söndagen den 5 juli. Vi la loss från Kristiansund på måndagseftermiddagen och seglade upp längs med Helgeland, en fantastisk fin kust som måste upplevas. Helgeland är egentligen fel namn utan Heligland är bättre - stämmer bättre överens med den storslagna natur som beskådas här. Tyvärr fick vi inte se de Sju Systrarna. Detta på grund av orografisk dimma, tidigare i bloggen felaktigt benämnd som oreografisk dimma. Denna dimma uppstår på grund av uppgående luftströmmar vid berg. Luften expanderar och avkyls adiabatiskt (ingen värme tillförs eller bortförs) och lufttemperaturen och daggpunkten sammanfaller och den orografiska dimman uppstår. Den 8 juli på morgonen, natten, går vi in till Svartisen, Europas lägsta glaciär, endast 20 meter över havet. Även detta stopp måste upplevas. En helt spegelblank fjord som glaciären speglar sig i. Under vår nattvandring till glaciären, i fullständigt ljus, kunde vi känna lufttemperaturens växling ju närmare glaciären vi kom. Efter Svartisen var det dags för första stoppet på Lofoten som blev Röst, den mest västliga ön i ö-gruppen. Endast i bra väder går det att angöra Röst kust med ett djupgående som Celestes och vi hade tur med vädret och kunde trixa oss in till hamnen. Torsdagen den 9 juli la vi loss mot Vaeröy, ön innanför Röst. Här fick vi verkligen beskåda den orografiska dimman (film kommer på bloggen under hösten.) Efter Vaeröy gick vi på fredagen den 10 juli till Reine, Lofotens aktivitetscentrum. Det blev för vissa en tur upp på Reinebringen. Varenda steg var värd den utsikt som väntade. Efter Reine gick vi den 11 juli till Henningsvaer. Henningsvaer är kanske det mest omskrivna stället på Lofoten. Om du gillar det lite mer exploaterade turistcentrumet, är detta något för dig. Mot bakgrund av vad som lästs om Henningsvaer var detta kanske inte vad det utmålades som i turistbroschyrerna. Vårt nästa stopp var däremot en riktig höjdpunkt - Skrova. Hoppa inte över Skriva om du är i Lofoten. Helt otrolig genuin miljö med allt från fint kustsamhälle till kritvita sandstränder. Efter Skrova la vi loss mot Svolvaer, Lofotens centralort, där vi bunkrade både mat och diesel inför överresan till Svalbard. Sammantaget - missa inte Svartisen och Skrova om du planerar en rutt norr över till Lofoten. Röst och Vaeröy är givetvis värda ett stopp och även Reine. Läs närmare i detalj om uppresan till Svalbard i de cirka 100 inläggen som finns på bloggen.
